[Utdrag] Bilen kränger och skakar över den gamla stenläggningen. Vi passerar den sista kontrollstationen före bergspasset som leder in mot Ranthambhore Nationalpark. Den öppna safaribilen, ett vinkelslipskonverterat militärfordon från andra världskriget, ger inget skydd från den obarmhärtiga solen. Trots den sena eftermiddagen står solen högt. Det är runt 40 grader varmt. Såväl människor som djur väntar på att kvällens första svalkande bris ska dra in över Rajasthans slättland i nordvästra Indien.

Vi som trotsar värmen är fem förväntansfulla svenskar. Under vårt två dagar långa besök hoppas vi på magnifika naturupplevelser i den indiska djungeln. Ohotad längst upp på önskelistan står den indiska tigern som här har skapat sig en fristad bland lotussjöar och tempelruiner med myndigheternas och naturvänners hjälp. Ranthambhore lär vara det säkraste kortet för den som vill se världens största kattdjur i det vilda.

”Take on your hat, sit still and by quiet”. På knackig engelska kommenderar den för turen tilldelade naturguiden oss att ta på oss solhatten, sitta still och hålla tyst. Han är en av dem som fått parkförvaltningens obligatoriska tvåveckorskurs till naturalistguide. Här råder total jämlikhet. Alla naturguider och chaufförer är statligt anställda och ska ha samma chans till såväl arbetstillfällen som dricksen från de välbärgade turisterna.

Efter en sista kontroll av våra entrépapper släpps vi in på en av de sju vägslingorna som genomkorsar parkens 426 kvadratkilometer. Vi viker av norrut in i den torra, steniga skogsterrängen. De blankslitna däcken slirar på stenläggningen, slätslipad av vägdamm och tunga turisttransporter. Vi håller andan när växeln hoppar ur i den branta uppförsbacken och bilen börjar rulla bakåt längs ravinkanten. När vi äntligen når backkrönet drar vi en lättnadens suck. Framför oss öppnar sig en gömd värld, avskärmad av rakbladsvassa bergskammar från civilisationen utanför. En Edens lustgård som i väntan på nästa monsunregn fällt sina löv och lagt de öppna fältens betesmarker i
torrdvala. De lågvuxna, förvridna trädstammarna står lövlöst förstenade i det skarpa solljuset. Det är ödsligt men samtidigt fantastiskt vackert. Färgskalan sträcker sig från silvergrå till gyllengul och den påminner om bilderna från Afrikas savanner. Den enda grönskan som klarar den svåra torkan är de taggiga hagtornsliknande buskarna som växer utspridda i landskapet. Här och var stöter vi på flockar med hjortdjur som betar i det gulnade gräset. De är vana vid besökare och vet att vi inte utgör något hot. Vi vill stanna och få veta mer men vår guide har troligen vaggats till sömns på sin utkikspost. Efter påtryckningar saktar vi äntligen in och han pekar förstrött ut i klungan av gräsätare:
– There is Sambal. Good food for tiger.

Dammet lägger sig och de sista nervösa varningsropen från apor och fåglar ebbar ut. Under några minuters efterlängtad stillhet tar vi in omgivningarna. Runt oss betar ståtliga hjortar, smäckra antiloper och bökande vildsvin. I träden putsar silvergrå legurapor sina närmaste från löss medan de yngsta bekymmerslöst jagar varandra mellan trädkronorna. Vår specialutbildade naturalist delar inte vår fascination av stillheten. Han tappar snart tålamodet och bryter tystnaden:
– There is two ways to track the tiger. Follow the tracks or listen for the varningcalls.

Vi förstår hans budskap. De här djuren är alldeles för trygga för att det ska finnas någon tiger i närheten. Tigerspår och varningsrop från andra djur är bästa sättet att hitta den. Vi nickar motvilligt mot chauffören som genast drar igång maskineriet och tvingar i ettan trots högljudda protester från växellådan. Efter tre timmar letande börjar klockan närma sig sex. Vi vänder hemåt för att inte åka på dryga böter vid gränskontrollen. Besökstiderna är reglerade till tre timmar varje morgon och kväll. Det blev ingen tiger idag. Uppfyllda av intryck från vildmarken känner vi oss ganska nöjda ändå. Detta var bara den första av fyra planerade turer i Ranthambhore National Park.

Fateh Singh Rathore är drygt 70 år gammal och Ranthambhores störste beskyddare. Han har inga problem att fylla rollen som vildmarksveteran. Iklädd en väderbiten slokhatt och rökfärgade solglasögon tar han senare på kvällen emot oss i hotellets bibliotek. Han ska berätta om nationalparkens historia och hur tigrarnas förutsättningar har förändrats de senaste 30 åren. Han är rätt man för jobbet. Det var han som i början av 70-talet tog initiativ till att rädda de dryga dussinet tigrar som fanns kvar i området. Tjuvjakt och landets explosions-artade befolkningstillväxt hade haft en förödande effekt på tigerstammen. Efter att området förklarats som nationalpark återskapade parkens personal förutsättningarna för djurlivet. En stor del av resurserna satsades på ett svårhanterat socialt omstruktureringsprojekt som ställde den moderna naturvårdsarbete inför svåra överväganden:
– Vem har störst rätt att överleva, tigern eller människan, frågar Fateh Singh Rathore retoriskt.

När parken bildades tvångsförflyttades 12 av 14 byar ut från området. I utbyte fick de nya landområden på den torra slätten utanför parkgränserna:
– Det är ett svårt dilemma att flytta på människor som har bott i samma område i generationer. Tidigare levde de på jakt, fiske och boskapsskötsel. Som ersättning fick de en jordlott flera mil bort. De hade ingen aning om hur man odlade spannmål och boskapen, som nu var deras enda inkomstkälla, hade inte längre någonstans att beta. Många ansåg sig lurade av myndigheterna och tigern blev självklart syndabock för deras olycka, säger Fateh och drar sig eftertänksamt i sina långa vita mustascher.

//

[Utdrag] Vi blir tagna på sängen. Utan förvarning står den där på ett par kraftfulla språngs avstånd från vår hemgjorda cabriolet. Den fullvuxna tigerhanen står på en klippavsats och niger sin massiva kropp ner mot vattnet för att dricka. De vita, gula och svarta ränderna vibrerar i den klara morgonsolen. Han slänger ett öga på oss och reser sig från sin egen spegelbild i vattenytan. Han sträcker ut sin muskulösa kropp i en behaglig gäspning. Huggtänderna lyser vita i det stora gapet. Med ena framtassen känner han av temperaturen innan han långsamt glider ner i det svalkande vattnet. Några sekunder senare ser vi bara det kraftfulla huvudet sticka upp över ytan. Det är en magnifik syn. En vuxen tiger kan väga upp till 300 kilo och den kan utan problem fälla en vuxen vattenbuffel på flera gånger sin egen vikt.

Vi betraktar respektfullt det majestätiska morgondoppet innan vår guide nervöst börjar titta på klockan. Han vill hem innan grindarna stänger. Vi lämnar vattenhålet med det vi kom hit för. En trofé för minnet – mötet med Ranthambhores självklara härskare – den indiska tigern.

Text och bild: Petter Gustafsson